anki

Det är roligt ibland hur slumpen kan arta sig. Som om slumpen på något sätt vore något helt annat än en slump, något större och mer meningsfullt. Men slumpen är vacker och underbar, ledsam, ond och god utan mening. Den är något stort utan att vara något större. Den leder oss inte, inte heller har den en ledare. Vi leder oss själva och på vägen möter vi den, ibland spottar den oss rakt i ansiktet utan att be om ursäkt men ibland ger den oss något underbart. Ibland utan att vi själva har en blekaste aning.

En dag utan någon som helst speciell andlening träffade jag en flicka, inte mycket yngre än jag själv. Vi var på en intervju för ett jobb som sökts av hundratals andra , Utav alla dom hundratals var det kanske tjugofem som kom vidare till intervjun. Utav alla dom tjugo-nånting, hamnade jag i samma grupp som denna flicka under intervjun. Utav alla dom som var på intervjun så blev vi anställda. Hon visade sig vara vad jag skulle kalla min världsdelare. Min lärare, min elev, min vän och min syster. Att hitta en människa som delar äns tankar är inte lika lätt som det låter. Jorden må vara fylld med miljader människor men att hitta en som hon, det är inte en lätt uppgift. Om jag hade trott på ödet skulle jag trott att ödet förde oss samman, att gudarna satte oss på samma väg men slumpen gav mig Julia, och för det är jag otroligt lycklig.

Tack för att du finns.