anki

Stillheten är överväldigande. Dagarna som jag ser passera verkar stå helt stilla. Dimman jag går i slukar allt som händer runt omkring mig. Allt verkar hända utan att jag lägger nått på minnet. Stilla, tomt och tyst. Jag vet att jag kommer dra mig upp ur grottan jag sitter i. Att åter le av glädje en dag men den dagen är inte nu. Dagen nu är för sorg men ack, när tomheten fyller mig kan jag inte änns känna ledsamhet eller sorg. Bara tomthet, inte änns ett eko inom mig, inga väggar att stutsa på ingenting.

Att mitt minne kunde spara alla bilder av när vi var tillsammans och att dom alltid fanns där att ta fram. Jag vill gråta, jag vill sluta andas för två minuter och kanske då kan jag se dig igen. Jag kan inte gråta. Ilska. Jag försöker tvinga fram tårarna för jag känner dom inom mig men dom är fast. Inuti min kropp fylls dom upp som i en en vas under en kran. Jag vill ha dom veck, att känslan av deras existens försvinner. Veck, gråta ut dom för dom bubblar inom mig, ja dom kokar av vreden. Hoppas dom ångas bort och försvinner. Låt dom rinna ur min kropp, låt dom lämna mig och med dom sorgen så jag kan se att han har det bra. Så jag kan inse min maklöshet inför döden. Åter och åter igen känner jag känslan av att det inte är sant, förnekelse. Åh ja, jag känner förnekelsen. Den får mig att hålla inne på tårarna. Hur kan det va sant? En omöjlighet för min mänskliga hjärna att förstå. Jag lever och du gör det inte... sorg är det men varför, ty du kanske har det bättre där du är nu, bättre än vi som är kvar. Någonstans gillar jag känslan av förnekelsen, min overkliga värld jag går i. Där ingenting känns på riktigt. Allt snurrar.


Jag vill vara där, i min overkliga värld för i verklighetenär du död, i min värld låsas du bara. Du lever i djungeln som en äkta bohem, utan oro,bekymmer eller regn. Eller hur? Ja, ute där lever du. I min värld.

Alla har vi något gemensamt, alla människor på jorden. Att vi är just det, människor. Vi har livet och allt vad det innebär. Vi alla har det svårt ibland, utan undantag. Det finns ingen som har levt ett helt liv som bara varit en dans på rosor. Vi alla är beronde av jorden och varandra, utan dessa finns vi inte mer. Vi behöver kärlek och omsorg. Alla har vi vait yngre än vi är idag. Vi kan lära mycket av varandra, så otroligt mycket. Ytterligare en sak vi har gemensamt är att vi Alla är olika, helt unika. Ingen är den andre helt lik.
Det tycker jag är så otroligt vackert.

Snart försvinner du i fjärran. Så långt att jag inte kan se. Knappt på världskartan, inte änns i horisonten finns du med. Ljudet av din röst kommer inte höras, blott en moderntolkning av din stämma. Nästan i tusen år känns det som. Om inte mer och mycket där till. Dock slår mitt hjärta hårt för det, åter skall jag höra din röst och ännu en gång skall jag känna din kropp. Så flyg du mot fjärran, titta fram, vänd dig inte om förren tiden är kommen för dagen är din och ingen annans. Njut, sluka alla upplevelser med glädje och lär av allt runt om kring. Lev och var lycklig min finaste för det är du värd.

Varför blir man arg eller sur? När man inte änns behöver bli det? Argheten är en överlevnads insikt utan den skulle vi förfalla. Men vi använder den fel och den kommer oftare än den behöver. Jag tror man kan välja. När man känner att den kommer kan man förinta den, förvandla den till något annat. Om man har viljan och styrkan. För oftast är en onödig, helt meningslös, dock inte alltid. Det gäller att avgöra om den gör nytta eller bara är där för att förinta allt som kommer i dess väg. Om man verkligen tänker efter varför man är arg och vad för konsekvenser ilskan medför, kommer man oftast fram till att den inte behövs och att den kommer göra mer skada än nytta.

Men man får inte glömma att bli arg vid rätt tillfällen för annars kommer ilskan som en bomb helt utan förvarning

  

Det verkar nästan som att man behöver känna något slags band mellan en själv och en annan mäniska innan man ser den som en individ. En medmänniska. Att man först måste försöka förstå den andre innan man helhjärtat ser den som något annat än en myra i en hiskelikt stor stack och fy om du kommer i min väg när jag kommer och bär på mitt strå, då kommer jag kasta min vrede över dig!

Vi är alla enskilda individer, unika och härliga men tillsammans är vi del av något större. När vi öppnar våra ögon och ser detta kan vi växa. Vi överlevar för att vi har varandra, alla spelar vi en riktig roll, utan varandra skulle vi alla vara utlämnade.

Be good to your other

Många verkar tro att pengar gör en fri. Själv tror jag tvärt om, det gör en mer fast. Kanske beror de på vilken slags frihet man syftar. Pengar kommer inte gratis. I mina ögon är pengar inte mycket värt. Dom kommer och går. Nog går dom oftare än dom kommer. Ju mer man har ju mer gör man av med, islut ändan ser det likadant ut. Jag värderar inte mitt liv e det jag äger. Utan i mina handlingar, upplevelser och i min kunskap. Jag hoppas att jag kommer stå fast i min värderingar livet ut, för utan dom är jag precis som så många andra

Jag kan inte föreställa mig något värre än att förlora någon man älskar
Det är sånt man bara drömmer mardrömmar om. För knappt en månad
sedan blev mardrömmen sann för min syster. Mannen hon älskade
dog plötsligt. Helt plötsigt fanns han inte mer, han finns inte där att prata med,
dela upplevelser med. Nu ligger han i en vit lackad kista under jorden.
En ung människas död är nog det mest fasans fulla som någonsin kan hända.
Så orättvist och plågsamt.

Smärtan av det tomma svarta hålet i hjärtat måste vara olidligt.

Mina tankar går ut till hans nära och kära
Speciellt han mor och far
och min syster

Vila i frid Andreas