Att hantera döden

Vi alla simmar i ett hav av känslor och impulser. Känslor kommer och går, ibland
verkar dom stanna men likväl simmar dom iväg tillslut och ersätts med annat.
 
Att en känsla kan göra så ont är nästan lika möjligt att förstår som en flygande gris för en mindre chockad. Även för en själv är det svårt att få grepp om utbredden av smärta. Man är i en sitts där man utan kontroll vill slita sig ur sin egen kropp för att bli kvitt det man känner. Förbluffad över att man äns kan andas i all smärta ligger man planlöst i ett hörn av fördärv. Det första som händer är att man inte förstår sanningen i beskedet, sekunden man kommer till insikt att sanningen var sådan slutar man helt att andas. Efter att kroppens egna mekanism slår igång o man åter får luft kommer vad jag endast kan beskriva som panik tårar. Knäna viker sig under en och överkroppen faller framåt. Där ligger man, med ett högt skrik inom sig. Paniken drar sig in och ut ur kroppen, man vill spy, försvinna och skrika på en och samma gång. 
 
Nästkommade dagar går man i en gråtäckt dimma som slukar allting runt om. Man går utan att lägga nått på minnet, allt verkar som i en dröm. När man får fattning om jorden igen kommer en stor våg av ilska, en ilska som bränner allt som kommer en nära. Den drar med sig allt bra och man vill inte längre finnas här och nu. Den plågar både en själv och andra. Att ge sig själv plåga är oundvikligt, omöjligt är det att inte tänkta hur saker och ting skulle vara om man gjorde den saken så eller den saken lite mindre så där. Nånstans vet man hur onödigt och meningslöst ett sådant tänk är men man kan inte hjälpa det. Det kommer som en viskade fågel å man lyssnar på den. 
 
Nu är det nästan två år sedan Fredrik gav sig av till Indien där han sex månader senare skulle dö. Jag skulle kunna säga att det blir lättare, och det gör jag för lättare blir det. Jag vet inte om någon människa vet helt hur man hanterar döden, vi kan nog aldrig förstå den. Kanske ta lärdom av den men aldrig helt va beredd på den. Det vi måste, tror jag, är att acceptera den. Förstå och acceptera vår maklöshet inför den, ta vara på det vi har och älska varandra desto mer. För tiden är aldrig evig, inte för människan. Livet är så vackert och skört. Om man är en av dom som hunnit levt och sett, då kan man ändå va lycklig. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0