TOMHET
Stillheten är överväldigande. Dagarna som jag ser passera verkar stå helt stilla. Dimman jag går i slukar allt som händer runt omkring mig. Allt verkar hända utan att jag lägger nått på minnet. Stilla, tomt och tyst. Jag vet att jag kommer dra mig upp ur grottan jag sitter i. Att åter le av glädje en dag men den dagen är inte nu. Dagen nu är för sorg men ack, när tomheten fyller mig kan jag inte änns känna ledsamhet eller sorg. Bara tomthet, inte änns ett eko inom mig, inga väggar att stutsa på ingenting.
Att mitt minne kunde spara alla bilder av när vi var tillsammans och att dom alltid fanns där att ta fram. Jag vill gråta, jag vill sluta andas för två minuter och kanske då kan jag se dig igen. Jag kan inte gråta. Ilska. Jag försöker tvinga fram tårarna för jag känner dom inom mig men dom är fast. Inuti min kropp fylls dom upp som i en en vas under en kran. Jag vill ha dom veck, att känslan av deras existens försvinner. Veck, gråta ut dom för dom bubblar inom mig, ja dom kokar av vreden. Hoppas dom ångas bort och försvinner. Låt dom rinna ur min kropp, låt dom lämna mig och med dom sorgen så jag kan se att han har det bra. Så jag kan inse min maklöshet inför döden. Åter och åter igen känner jag känslan av att det inte är sant, förnekelse. Åh ja, jag känner förnekelsen. Den får mig att hålla inne på tårarna. Hur kan det va sant? En omöjlighet för min mänskliga hjärna att förstå. Jag lever och du gör det inte... sorg är det men varför, ty du kanske har det bättre där du är nu, bättre än vi som är kvar. Någonstans gillar jag känslan av förnekelsen, min overkliga värld jag går i. Där ingenting känns på riktigt. Allt snurrar.
Jag vill vara där, i min overkliga värld för i verklighetenär du död, i min värld låsas du bara. Du lever i djungeln som en äkta bohem, utan oro,bekymmer eller regn. Eller hur? Ja, ute där lever du. I min värld.
