anki

I en romantisk dröm värld kan svaret vara enkelt och problemet lösbart. Där skulle empati och med känsla lösa ett gemensamt problem. Romantiken skulle övervinna lidande. Om bara alla människor skulle präglas av empati och förståelse, tolerans och kärlek.

Men denna värld styrs av makt och girighet. Pengar och ägodelar. Man gynnar sig själv. Om man på något omöjlig sätt kunde göra det otroligt gynnsamt för den personliga individen att hjälpa skulle lösningen ligga där, i en värld som denna. Att hela civilisationer helt plötsligt skulle styras av empati istället för girighet är en omöjlig dröm. Människor är inrotat egoistiska varelser. Skulle man hitta ett sätt där välgörenhet plötsligt bidrar till mer makt (eller pengar) för den personliga individen skulle lösningen kanske ligga där?

En omöjlighet? Eftersom mångas välfärd är förlitad på andras lidande. Vi i västvärlden skulle tex aldrig ha det så här bra om det runtomkring oss inte fanns mindre lyckade länder. Som det ser ut nu gynnas vi vad deras olycka. Men tänk om vi kunde gynnas av deras lycka? Det skulle va en underbar värld.

 

Kan det vara så att bubblan också kan bringa lycka? Om man är vad jag endast kan beskriva som ärligt glad över livet, vem är då jag att kritisera det? Hur kan jag definiera någon annans lycka och välgång, speciellt när jag inte förstår den? Och, verkligen, så kan jag inte förtrycka den bara för att det i min hjärna verkar väldigt underligt. Att man ibland verkar tro att man vet ett och annat om mänskligheten betyder oftast inte att man känner till varje unik situation eller var unik individ för den delen. Kanske kan man ha en generell bild över saker och ting men att man också är förbredd på att dom flesta inte platsar in på en hundra skala.

Jag kan tänka mig in i en situation där någon kommer fram till mig och anser att dom vet ett och annat om mig minsann. Min reaktion skulle säkerligen bli något helt annat än bra. Jag skulle nog svära och säga något i stil med att du kanske kan veta vad jag klär min kropp med och vad jag äter men om du tror dig veta vad som försigår inom det du ser framför dig måste du vara måttligt förvirrad -och, inte minst, fruktansvärt ignorant. Så i och med det kan jag bara avsluta denna text med att säga; jag kan inte definiera lycka för någon annan än mig själv.

 

Jag kan bli förbluffad över hur folk väljer att leva sina liv, då du med mest sannolikhet bara blivit tilldelat ett. Hur kan man då välja att leva det ovetande, helt utom mening och strävan? Bortom kunskap och utvecklig. Det är ibland helt bortom mitt förstånd. Förnuftets väg är väl ändå att ta vara på det man blivit tilldelad och sträva efter desto mer. Ditt liv är väl det viktigaste i världen. Hur kan man då integöra sitt värde på detta sett?