DU har ett ansvar!

 

Jag kan ibland verka ganska sträng. Att en del principer och tankar som jag ofta delar med mig av är en aning hårda. Jag kan finna förståelse över ett sådant tycke men står ändå stadigt på mina ben när jag säger att....


Det handlar inte längre om att var man lever sitt liv, och sen är de bra så. Den värld vi har byggt upp under decennier har fört oss till en punkt där vi måste stå upp för vad som är rätt och bredda våran syn över vad som sker. Hur du väljer att leva ditt liv kommer indirekt eller direkt påverka ditt samhälle och andra samhällen runt om i världen. Vi är alla en spelare i spelet. Även om det kan verka som att spelarna med mest pengar på bordet styr störst parten av spelpjäserna kvarstår de faktum att Ingen av oss kan ställa sig utanför och påstå att denne inte bär ett ansvar. Nästan allt du väljer att göra i din vardag reflekteras mot din omgivning och hjälper att forma den. Vad du väljer att konsumera kommer bygga marknaden för framtiden. Hur mycket du väljer att konsumera kommer påverka hur mycket som produceras på marknaden. Vilka du väljer att spendera dina pengar hos är av stor betydelse, mycket större än va du nånsin skulle kunna trott. Företag kan bara finnas till om människor väljer att lägga sin pengar just hos dom. Om det företaget du väljer att handla hos i sin tur handlar med andra länder (vilket dom flesta gör) påverkar det köpet som gjorts här också där. Exempel finns i mängder, vilket jag inte väljer att lägga ord på.


Så med allt detta kommer ett stort ansvar, ett ansvar vi inte kan frånsäga oss. Eftersom Du påverkar allt och alla. Du har ett ansvar likt som jag och alla andra på den här planeten att vakna upp och stå upp för det som är rätt. Vi slösar ton med pengar på nya kläder och prylar vi sällan verkligen behöver medans vi ser på dom tunna ansikterna på tv eller i tidningsbladet och känner medkänsla utan att förstå att det är Vi som är ansvariga för den svält och plåga som är utbredd över stora delar av världen. Vi har ett anvar inför våra unga att vägleda dom, visa dom vad som är rätt och lära dom om livet. Hjälpa dom bygga upp medkänsla och moral. Vi måste ta ansvar för vår utveckling, vår hälsa och våran jord. Det jag anser folk måste börja förstå igen är makten dom har att förändra, makten dom har att få något sagt. Makten Vi har som folket att forma våra samhällen, bygga upp ett fungerande samhälle och hjälpa bygga andras. Inte gå förbestämda vägar minoriteten tycker vi ska gå. Det vanliga folket är 99% som tycks tro att 1% äger all makt.


Siffror är makt, och då snackar jag inte pengar. Förstå vilken makt Vi egentligen har.

 

 DELA GÄRNA DENNA SIDA om du håller med om vad jag skrivit. 

 
 
// En bekymrad Anki. 
 

Att hantera döden

Vi alla simmar i ett hav av känslor och impulser. Känslor kommer och går, ibland
verkar dom stanna men likväl simmar dom iväg tillslut och ersätts med annat.
 
Att en känsla kan göra så ont är nästan lika möjligt att förstår som en flygande gris för en mindre chockad. Även för en själv är det svårt att få grepp om utbredden av smärta. Man är i en sitts där man utan kontroll vill slita sig ur sin egen kropp för att bli kvitt det man känner. Förbluffad över att man äns kan andas i all smärta ligger man planlöst i ett hörn av fördärv. Det första som händer är att man inte förstår sanningen i beskedet, sekunden man kommer till insikt att sanningen var sådan slutar man helt att andas. Efter att kroppens egna mekanism slår igång o man åter får luft kommer vad jag endast kan beskriva som panik tårar. Knäna viker sig under en och överkroppen faller framåt. Där ligger man, med ett högt skrik inom sig. Paniken drar sig in och ut ur kroppen, man vill spy, försvinna och skrika på en och samma gång. 
 
Nästkommade dagar går man i en gråtäckt dimma som slukar allting runt om. Man går utan att lägga nått på minnet, allt verkar som i en dröm. När man får fattning om jorden igen kommer en stor våg av ilska, en ilska som bränner allt som kommer en nära. Den drar med sig allt bra och man vill inte längre finnas här och nu. Den plågar både en själv och andra. Att ge sig själv plåga är oundvikligt, omöjligt är det att inte tänkta hur saker och ting skulle vara om man gjorde den saken så eller den saken lite mindre så där. Nånstans vet man hur onödigt och meningslöst ett sådant tänk är men man kan inte hjälpa det. Det kommer som en viskade fågel å man lyssnar på den. 
 
Nu är det nästan två år sedan Fredrik gav sig av till Indien där han sex månader senare skulle dö. Jag skulle kunna säga att det blir lättare, och det gör jag för lättare blir det. Jag vet inte om någon människa vet helt hur man hanterar döden, vi kan nog aldrig förstå den. Kanske ta lärdom av den men aldrig helt va beredd på den. Det vi måste, tror jag, är att acceptera den. Förstå och acceptera vår maklöshet inför den, ta vara på det vi har och älska varandra desto mer. För tiden är aldrig evig, inte för människan. Livet är så vackert och skört. Om man är en av dom som hunnit levt och sett, då kan man ändå va lycklig. 
 
 

Svidande kunskap

 
Även om kunskap i viss vetande ibland svider innanför pannbenet,
är det, när  smärtan har lagt sig väl värt det för den som tar det till sig.
 
 

Tolerans

Runt omkring oss rör det sig människor i mängder, den ena mer olik den andra. Alla unika i tanke, sitt sett att vara och inte  minst utveckligensfaser. Vi alla utsetts för olika händelseförlopp som ibland präglar oss i livet. Vi ser och tar saker på olika sett och våran känsla inför de är ibland ogenomtänkt. Vi lever olika livet och måste var dag bemöta varandra i olikheten och likheten. I allt det här dömer vi ofta varandra på falska grunder. Det ligger oss i naturen att läsa av varandra och där går de ibland snett. Jag försöker att var dag arbeta med min tolerans och förståelse.
 
För mig handlar de om att acceptera andras inte så djupa utveckling. Att tolerera folks idioti, för det kan vara så att dom inte rår för de, även om det är ett medvetet val kan jag inte säga mer än bu i många fall, jag besitter själv min beskärda del av dumheter som ibland förföljer mig. För mig är det ofta läxor, vårat sett att inse va som är rätt och vad som är fel. Tar vi det som hemmaläxor i utveckling finns det inga gränser på våran bredd av inre vishet. Det mesta ser vi ur egna ögon men de finns inget som hindrar oss från att tänka oss in i andras synsett. Man kan ha en önskan om att folk alltid hade vett och förnuft o att en sådan hög toleransnivå inte var nödvändig men i förståelsen och acceptansen om detta kan vi börja växa. Vi måste trotts allt fortsätta träffa på varandra, interagera med varan på både gott och ont. Om vi arbetar med våran tolerans och förståelse kan vi bygga något fint inom oss.
 
 
 
 
 
 
 

Alice in zombieland

 
 
Förstå vad Anki har längtat efter attt får se ut så här på jobbet!
 
 
 

Slumpen

Det är roligt ibland hur slumpen kan arta sig. Som om slumpen på något sätt vore något helt annat än en slump, något större och mer meningsfullt. Men slumpen är vacker och underbar, ledsam, ond och god utan mening. Den är något stort utan att vara något större. Den leder oss inte, inte heller har den en ledare. Vi leder oss själva och på vägen möter vi den, ibland spottar den oss rakt i ansiktet utan att be om ursäkt men ibland ger den oss något underbart. Ibland utan att vi själva har en blekaste aning.

En dag utan någon som helst speciell andlening träffade jag en flicka, inte mycket yngre än jag själv. Vi var på en intervju för ett jobb som sökts av hundratals andra , Utav alla dom hundratals var det kanske tjugofem som kom vidare till intervjun. Utav alla dom tjugo-nånting, hamnade jag i samma grupp som denna flicka under intervjun. Utav alla dom som var på intervjun så blev vi anställda. Hon visade sig vara vad jag skulle kalla min världsdelare. Min lärare, min elev, min vän och min syster. Att hitta en människa som delar äns tankar är inte lika lätt som det låter. Jorden må vara fylld med miljader människor men att hitta en som hon, det är inte en lätt uppgift. Om jag hade trott på ödet skulle jag trott att ödet förde oss samman, att gudarna satte oss på samma väg men slumpen gav mig Julia, och för det är jag otroligt lycklig.

Tack för att du finns.
 

Ankis mathörna. En fett god omelett

Så, då ska jag berätta hur man gör en fett god fredags omelett! För detta behöver du:

  • 4 ägg
  • Lite mjölk
  • Nyplockade trattkantareller
  • Lite championer
  • Vitlök
  • Rödlök
  • Gamla ost kanter
  • Hackad spenat
  • Salt & Peppar
 
 
 
Vispa ägg och mjölk, släng i en näve trattisar. Hacka championer o lök och släng i. Om du är som  jag och har fryst spenat får man lägga lite tid på att tina upp den innan man har ner den i skålen. Eller har du ingen micro som jag... ja då skiter man i det och slänger ner det i alla fall. Riv alla ost kanter du kan hitta i hemmet och vispa ner i smeten. Vispa nu ordentligt. Har du som jag glömt bort att sätta på plattan gör det nu och diska upp lite sålänge. 
 
 
Stek på mellanvärme så det inte bränner fast i botten......
 
 
 ...........som min gjorde..
 
 
 
Men god blev den för det! :) Rekomenderas att avnjutas framför en bra rulle och ett glas mjölk! 


Anki betygsätter sin mat: Uppvisning 3 Njutning 5 !

Att hitta en lösning på ett oändligt problem

I en romantisk dröm värld kan svaret vara enkelt och problemet lösbart. Där skulle empati och med känsla lösa ett gemensamt problem. Romantiken skulle övervinna lidande. Om bara alla människor skulle präglas av empati och förståelse, tolerans och kärlek.

Men denna värld styrs av makt och girighet. Pengar och ägodelar. Man gynnar sig själv. Om man på något omöjlig sätt kunde göra det otroligt gynnsamt för den personliga individen att hjälpa skulle lösningen ligga där, i en värld som denna. Att hela civilisationer helt plötsligt skulle styras av empati istället för girighet är en omöjlig dröm. Människor är inrotat egoistiska varelser. Skulle man hitta ett sätt där välgörenhet plötsligt bidrar till mer makt (eller pengar) för den personliga individen skulle lösningen kanske ligga där?

En omöjlighet? Eftersom mångas välfärd är förlitad på andras lidande. Vi i västvärlden skulle tex aldrig ha det så här bra om det runtomkring oss inte fanns mindre lyckade länder. Som det ser ut nu gynnas vi vad deras olycka. Men tänk om vi kunde gynnas av deras lycka? Det skulle va en underbar värld.
 

Bubblig Lycka?

Kan det vara så att bubblan också kan bringa lycka? Om man är vad jag endast kan beskriva som ärligt glad över livet, vem är då jag att kritisera det? Hur kan jag definiera någon annans lycka och välgång, speciellt när jag inte förstår den? Och, verkligen, så kan jag inte förtrycka den bara för att det i min hjärna verkar väldigt underligt. Att man ibland verkar tro att man vet ett och annat om mänskligheten betyder oftast inte att man känner till varje unik situation eller var unik individ för den delen. Kanske kan man ha en generell bild över saker och ting men att man också är förbredd på att dom flesta inte platsar in på en hundra skala.

Jag kan tänka mig in i en situation där någon kommer fram till mig och anser att dom vet ett och annat om mig minsann. Min reaktion skulle säkerligen bli något helt annat än bra. Jag skulle nog svära och säga något i stil med att du kanske kan veta vad jag klär min kropp med och vad jag äter men om du tror dig veta vad som försigår inom det du ser framför dig måste du vara måttligt förvirrad -och, inte minst, fruktansvärt ignorant. Så i och med det kan jag bara avsluta denna text med att säga; jag kan inte definiera lycka för någon annan än mig själv.


Förnuftets väg

 
Jag kan bli förbluffad över hur folk väljer att leva sina liv, då du med mest sannolikhet bara blivit tilldelat ett. Hur kan man då välja att leva det ovetande, helt utom mening och strävan? Bortom kunskap och utvecklig. Det är ibland helt bortom mitt förstånd. Förnuftets väg är väl ändå att ta vara på det man blivit tilldelad och sträva efter desto mer. Ditt liv är väl det viktigaste i världen. Hur kan man då integöra sitt värde på detta sett?

 

Magiska Hampi 29Dec

Att försöka att inte förvänta sig något är sannerligen inte det lättaste och som en bekant en gång sa, förvänta dig aldrig något i Indien, för det kommer garanterat inte stämma. Hittills har det stämt helt ihållet. I mitt försök att inte förutse vad som kom näst på sovbussen upp till hampi lyckades jag självklart få förvänrningar. Dock till de sämre. Framför mig såg jag en öken fylld av stora stenbumlingar men bortom busstationen och alla hysteriska taxi o tuktuk chafförer finner jag mig själv i en lugn, harmonisk atmosfär. Stress, trafik och allt annat som innan varit roförintande värkar het utom synhåll. Miljontals mil härifrån, känns d som. Även om man tyst i bakgrunden hör musik kunde det lika gärna bara vara vindens ljuva viskningar som hörts. Till höger syns det vackra uråldriga ruinerna genom en tunn dimma som solen lyser upp. Det är säkerligen lika vackra här ifrån som på nära håll. Det blommar grönt runt om och floden avspeglar det som en gång varit palats åt vad jag skulle tro kungar.


.

Tåget från Mumbai (Bombay) 7Dec

När vi stod i den inte alls långa men otroligt sega kön för att köpa tågbiljetter ifrån viktoriatermenal i mumbai till Goa var vi skeptiska till att vi skulle komma med tåget aom gick samma kväll. Kön bestod av vad jag skulle gissa skandinavier och ett amerikanskt par. Alla, inklusive oss, var tydligt och synligt på väg till Goa. Ett finskt par hjälpte oss med en formulär vi var tvugna att fylla i (för en tågbiljett!)
När vi äntligen kom fram till disken där en medleålders indiskman satt med glasögonen vid nästippen inaer vi ganska snabbt varför kön tog sin tid. Han lallade på i sin egen takt han. Som vi misstänkte var det kört att komma därifrån samma dag. Så de blev första gryningståget istället. Efter tio timmar på ett överbetalt hotell satt vi på tåget mot Goa. Vi jade hittat plataerna utan problem . Vi insåg snabbt att det inte var en god idee att luta sig mot väggen då de mesta av passagerarna var kakelackor. utöver de blev det sex chai och några samosas!

Ta sig till Arambol 8Dec

De bästa med den tio timmar långa tågresan var toabesöken då man passerade den öppna tågdörren. Det gick inte att motstå vinddraget och utsikten. Att se de gröntäkta dalarna passera så nära och så klara, känslan var underbar. En indier som suttit höger om oss genom hela resan var vänlig och berätta när vi skulle kliva av. När. han gav oss tecken slängde vi på oss ryggsäckarna och jag lutade mig ut genom den öppna dörren då tåget saktade in mot perrongen "is this pernem?" skrek jag till passerande indier, han log i respons och sa "pernem, yes". Vi hoppade av och blev direkt upplockaade av en taxichafför. Bakom oss kommer en backpacker springandes "are you going to. arambol?" Så vi delade taxi in till byn med Petra, en resande cirkus lärare. Vi blev bra vänner under vår vistelse i Arambol. Vi anlände precis lagom till mörker hade lagt sig över himmlen och gatorna upplysta med jordens alla färger.

.

Arambol, staden de förlagda hippesarna tog över 14Dec

Aboslut är det hyffsat underbar att slacka i skuggan av en palm på en sand strand men jag måste nog säga att för mig räcker det med ett par veckor innan jag faktiskt vill göra nått annat också. Arambol var på sjuttiotalet en flyktig ort för hippies. Det gäller nog än idag och att några man stöter på längst stranden eller de smala torggatorna faktiskt Vart där sedan dess skulle inte förvåna mig ett dugg. Man är omringad av förlagda hippies, bohemer och unga rasta slackers, på både gott och ont. Luften luftar av rebell och alla som skulle värkat utanför samhället hemma i skandinavien passar precis perfekt in här. De verkar vara egna och unika men här e alla bara en i mängden bland alla utbölingar. Nog trodde jag mig vara en av dem men de visade sig vara nått jag inte önskar mig själv.

.


.


.

Lokal buss från Arambol till Panjim 16Dec

Tuppen tal redan vid fem på morgonen men vi släpade oss inte upp förren sex för att bli redo att ge oss av vid skymning. Vi hade några dagar innan tatt reda på huvidare bussarna gick och då också vart. Vi grinden utanför möttesvi av den gamla mannen vi hyrt rummet av. Han vinglade sitt huvud fram och tillbaks medans han skakde var och ens hand "have nice trip, you come back". Vi tackade och önskade honom en god jul. En kvart senare, bara några meter från busskorset fick vi syn på ett öppet 'fruitstand'. Då varken jag eller Ross fått nått ioss beslöt vi att köpa varin banan innan bussresan. Två steg ut ur fruktståndet med bananerna i handen ser vi en buss komma farandes i alla fart vi båda stod med stora ögon, vi tänkte nog båda en o samma sak: 'oh shit' men bussen stannar raskt efter en hög ton ur en visselpipa. En indier sticker ut huvudet; "where you go?" -"Mapsa", skrek jag tillbaks. Indiern visslade till busschafförrn, öppnade dörren och viftade in oss i den fulla bussen. Han slängdes av våra väskor brevid chaffören som satt bakom vad jag vill beskriva som ett galler. Bussresan var guppig men intressant. vi böt buss vid Mapsa, vidare till Panjim. De kändes nästan sombara vi blev kastade från den bussen till en annan. trotts att vi var omringade av ett hav av bussar tog det säkert inte mer än någon minut att hitta rätt buss. de skyltar inte bussarna utan det star och skricker ut destenationerna. sammanlagt kostade resorna som sammanlagt tog lite mer än en och n halv timme 20Rs, motsvarande ca 2.6kr. Galet! Vi anländer till Panjim runt nio på morgon där jag lyckades inom första kvarten sätta min fot i en stor hög med koskit. Efter lite skopande runt bland gästhusenbestamde vi oss för ett rum för 500Rs med utsikt över staden ut ur två små gallarade fönster. Där vi hade en skygg rumkompis, en liten vitfärgad Gecco. Panjim oduglig var en liten stor stad med Allt vad det innebär, mycket ljud och trafik, smuts och smågator fylda med butiker. För att bränna tiden besökte vi Old Goa och dess omtalade kyrkor men det var ingen höjdare må jag erkänna.


.

första sjukan 23Dec

Efter två och en halv dag fast inne i det stela inte alls underhållande gästrummet tog jag mig ut till både frukost, lunch och middag! Till och med kom vi på en båt ut på vågorna för att se delfiner. Vinden och lugnet var harmoniskt. Delfiner fick vi se, några tio m från båten. De lekte med varandra. Förutom det fick vi se något i alla fall jag fann imponerande. Du vet, här i indien ser man vilda kor, krabbor, hundar, katter och ödlor på daglig basis och det blir då pånågot sätt en del av vardagen, alldså inte alls så spännade och ignoreras till slut men då kn man gå miste on roliga syner! Vi åt middag på en mysig liten restaurang, faktiskt bort från stranden, vilket är sällsynt. Nåja, efter en riktigt smakfull middag och några kortspel senare beslöt vi oss att betala. Medans vi väntade på notan som blev ihopräknad förhand borta vid baren kommer det en ovanligt stor fjäril flygandes in och gör entré nästan som om den vore en stoltfladdermus i mörkret. Den flyger några varv runt trädstammen på trädet som stöd fint rakt framför våran bordsplasering. Efter den cirulerat runt sätter den sig mjukt på en nedfallande gren. Där hänger den upp och ned, den flaxar sakta och elegant sina breda vingar in o ut, som om den vädrade sig. I ögonvrån kommer något snabbt krypandes, en liten gecco närmar sig fjärilen och en till! Två gecco ödlor och en fjäril. Det två små ödlorna, som nästan var jämn stora med fjärilen, verkade otroligt intresserde av den stora bevingade saken. De smög runt den tills vi betalt och gått. Inte mycket mer än så men de va faktiskt rätt häftigt att se tycker jag.

.


.



.


Bokat och bestämt!

Nu har vi äntligen bokat biljett till Indien. Visum är på gång och planerna verkar gå perfekt. Pengar ska va löst och jag hinner träffa familj och vänner i mitt kära hem land innan jag sticker ännu längre ifrån dom alla. Det går inte att sätta ord på hur mycket jag längtar, inte heller hur länge jag har väntat på den stunden. Känns som en evighet för mig men en evighet värt att vänta på för något så underbart. Jag antar att mina känslor blir en aning förstärkta då mitt jobbläge just nu är så plågsamt, både psykiskt och fysiskt. Men snart e det över! I alla fall det närmasta halvåret eller så. :)
.

One in a million

Att ha en dröm om att resa och se sig om i världen har blivit mottligt manestream. Men för mig spelar det inte någon som helst roll om hela jordens befolkning har en och samma dröm, för mig är ändå min dröm lika unik och speciell som jag själv. Jag må slita med mitt svett och bokstavligt talat mina tårar för att nå mitt mål men jag vet att i slutändan, när jag befinner mig någonstans ute i världen att allt var värt det. De må vara värt det!
.
Twenty years from now you will be more disappointed by the things you didn't do than by the things you did.
- Mark Twain
Twenty years from now you will be more disappointed
by the things you didn't do than by the things you did.
- Mark Twain




Vandra mot dina drömmar

Livet går runt och runt. Folk verkar går runt i cirklar, vissa står helt stilla. Det finns vägar som leder till otroliga platser, otroliga uppleverlser. Men människor verkar bara ta det vägar det känner till, vägar av trygghet, dom som ofta bara leder dig tillbacks till samma ställe. Ta stigen som för dig till fjärran, kanske kommer du se nått, lära dig något. Jag säger inte att jag har alla svaren, tvärt om. Jag vet att jag inte har dom men jag söker dom, en efter en. Aldrig kommer de att ta slut på frågor och då heller inte svar, det är det som gör allt så bra. Oändligt med kundskap och lärdomar.

Our lives begin to end the day we become silent about the things that matter
- Martin Luther King Jr.
Our lives begin to end the day we become silent about the things that matter
- Martin Luther King Jr
.

Bara lite skriveri

Nu är det knappt tre månader kvar. jag försöker att inte längta, försöker att tänka på dagen som är och inte den som kommer men det är nästintill en omöjlighet. Att snart slippa servera full norrmänn och istället ligga på en strand någonstans i Asien med en gitarr i min hand, eller kanske en bok. Vilket som blir fint. Bara vara, bara känna. Jajemensan. Men jag försöke att inte planera, inte tänka på det. Låta det bli ett miysterium, hur det blir allt. Nå ja.
.
You are the author of your lifes story, make it a good one







Idag och inte tre månader

Handlar inte var dag om att vara den bästa du kan vara? Att var dag inspereras och fyllas av allt bra runt om kring? Kan jag insperar mig själv till att var dag försöka va min bättre del? Om jag strävar efter det, påminner mig själv, vad livet handlar om...i alla fall för mig. Utveckling, strävan. Inte minst Kärlek och Lycka. Om jag utan gränser strävar efter att fylla mig med kärlek, hopp och tro. Stråla den mot min omgivning, då reflekteras den väl tillbaks till mig? Livet, det som sker inom mig, mitt liv, blir ju precis vad jag gör det till i både bra och dåliga väder. Låter jag mig själv insperaras och lyftas kanske jag insperar andra att göra detsamma. Är det inte så det har gått till i århundraden?


Spinnande Tankar


Det är väldigt intressant hur folk hanterar saker på olika sätt. Ibland kan man tydligt se hur folk spinner vidare på dåliga tankar istället för att bekämpa dom, nästan som om dom vill lida. Eller att dom vill att andra ska se hur dåligt dom mår och ge dom uppmärksamhet och förståelse. Men i denna värld finns det bara egen plåga. Folk vill inte se andras bekymmer för dom är för upptagna med sina egna.

Du väljer själv hur du vill må, vill du hellre se allt de mörka, för de finns det hav fyllda av eller väljer du och se de ljusa? Bekämpa det som tynger, jobba med det..om du vet själv vad som gör dig illa, håll dig då borta från det, har du bekymmer som du måste jobba för att lösa och få veck, gör då precis det. Se hur du kan lösa det och inte hur omöjligt det är att ta itu med.

Och klassikern som är så viktig, grubbla aldrig över det förflutna det gör dig aldrig nått gott. Ibland kan de va bra o se tillbaka på vad och varför men med en nyttig synvinkel. Vad som var, det kommer alltid vara, oförändeligt. Det som är och det som kommer är något du har makt över
.

Finhetens Fasad


Proper, fläck fri och perfekt. Kravet att vara fläck fri och putsad vid varje synligt ögonblick är omänskligt. Vi är varken smuts fria eller fel fria. Vi är rovdjur från grunden. Hårda, lortiga och om nått så är vi oförskämda. Samhället har byggt upp någonslags standard som förgiftar oss med hur saker och ting skall vara. Hur olika klasser skall behandlas och se ut, oh Ja, klasserna lever kvar.

Hur kan man nå upp till denna standard? När det inte alls faller naturligt? Och varför faller den inte naturligt? Jo, precis därför, vi är djur, hur mycket vi än låsas och försöker kvarstår detta faktum. Bygg en fin fasad men hur mycket man  än putsar och putsar kommer det lort och skit stänkandes på den. Alla vet att det är ett spel, en maskerad bal.

Hur kan detta vara nått vi strävar efter? Det är något jag inte kan förstå mig på. Varför vill vi sätta på oss dessa masker? Är vi rädda att någon skall se våra riktiga ansikten? Löjligt då så mycket lyser igenom även den bästa maskeringen. Och vad kvarstår då? Någon som uppenbarligen inte är sig själv och om man nu bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker har man misslyckads grovt. Haha, försök bara. Hoppas du förstår hur löjlig du ser ut. Eller så kanske det är synd om dessa? Ibland är det nog det men den ända som kan styra över ditt liv är du och ingen annan.

TOMHET



Stillheten är överväldigande. Dagarna som jag ser passera verkar stå helt stilla. Dimman jag går i slukar allt som händer runt omkring mig. Allt verkar hända utan att jag lägger nått på minnet. Stilla, tomt och tyst. Jag vet att jag kommer dra mig upp ur grottan jag sitter i. Att åter le av glädje en dag men den dagen är inte nu. Dagen nu är för sorg men ack, när tomheten fyller mig kan jag inte änns känna ledsamhet eller sorg. Bara tomthet, inte änns ett eko inom mig, inga väggar att stutsa på ingenting.

 

Att mitt minne kunde spara alla bilder av när vi var tillsammans och att dom alltid fanns där att ta fram. Jag vill gråta, jag vill sluta andas för två minuter och kanske då kan jag se dig igen. Jag kan inte gråta. Ilska. Jag försöker tvinga fram tårarna för jag känner dom inom mig men dom är fast. Inuti min kropp fylls dom upp som i en en vas under en kran. Jag vill ha dom veck, att känslan av deras existens försvinner. Veck, gråta ut dom för dom bubblar inom mig, ja dom kokar av vreden. Hoppas dom ångas bort och försvinner. Låt dom rinna ur min kropp, låt dom lämna mig och med dom sorgen så jag kan se att han har det bra. Så jag kan inse min maklöshet inför döden. Åter och åter igen känner jag känslan av att det inte är sant, förnekelse. Åh ja, jag känner förnekelsen. Den får mig att hålla inne på tårarna. Hur kan det va sant? En omöjlighet för min mänskliga hjärna att förstå. Jag lever och du gör det inte... sorg är det men varför, ty du kanske har det bättre där du är nu, bättre än vi som är kvar. Någonstans gillar jag känslan av förnekelsen, min overkliga värld jag går i. Där ingenting känns på riktigt. Allt snurrar.


Jag vill vara där, i min overkliga värld för i verklighetenär du död, i min värld låsas du bara. Du lever i djungeln som en äkta bohem, utan oro,bekymmer eller regn. Eller hur? Ja, ute där lever du. I min värld.


Gemenskap


Alla har vi något gemensamt, alla människor på jorden. Att vi är just det, människor. Vi har livet och allt vad det innebär. Vi alla har det svårt ibland, utan undantag. Det finns ingen som har levt ett helt liv som bara varit en dans på rosor. Vi alla är beronde av jorden och varandra, utan dessa finns vi inte mer. Vi behöver kärlek och omsorg. Alla har vi vait yngre än vi är idag. Vi kan lära mycket av varandra, så otroligt mycket. Ytterligare en sak vi har gemensamt är att vi Alla är olika, helt unika. Ingen är den andre helt lik.
Det tycker jag är så otroligt vackert.


Inte alls ett farväl

Snart försvinner du i fjärran. Så långt att jag inte kan se. Knappt på världskartan, inte änns i horisonten finns du med. Ljudet av din röst kommer inte höras, blott en moderntolkning av din stämma. Nästan i tusen år känns det som. Om inte mer och mycket där till. Dock slår mitt hjärta hårt för det, åter skall jag höra din röst och ännu en gång skall jag känna din kropp. Så flyg du mot fjärran, titta fram, vänd dig inte om förren tiden är kommen för dagen är din och ingen annans. Njut, sluka alla upplevelser med glädje och lär av allt runt om kring. Lev och var lycklig min finaste för det är du värd.


Allt levande så fint så fint

Underbart är vad det är. Livet, allt de som lever. Växer upp ur den tunga marken, ur magar och kanske små små ägg. Sköra mår vi vara i vissa stunder, starka och modiga i andra. Allt vad livet ger vill jag ha. Känna det och lyssna till det. Hallå hallå där ute, ge mig allt du har!


ilskan

 

Varför blir man arg eller sur? När man inte änns behöver bli det? Argheten är en överlevnads insikt utan den skulle vi förfalla. Men vi använder den fel och den kommer oftare än den behöver. Jag tror man kan välja. När man känner att den kommer kan man förinta den, förvandla den till något annat. Om man har viljan och styrkan. För oftast är en onödig, helt meningslös, dock inte alltid. Det gäller att avgöra om den gör nytta eller bara är där för att förinta allt som kommer i dess väg. Om man verkligen tänker efter varför man är arg och vad för konsekvenser ilskan medför, kommer man oftast fram till att den inte behövs och att den kommer göra mer skada än nytta.

Men man får inte glömma att bli arg vid rätt tillfällen för annars kommer ilskan som en bomb helt utan förvarning

  


Empati



Det verkar nästan som att man behöver känna något slags band mellan en själv och en annan mäniska innan man ser den som en individ. En medmänniska. Att man först måste försöka förstå den andre innan man helhjärtat ser den som något annat än en myra i en hiskelikt stor stack och fy om du kommer i min väg när jag kommer och bär på mitt strå, då kommer jag kasta min vrede över dig!


RSS 2.0